De senaste 65 åren har den förväntade livslängden i Kina mer än fördubblats, från 35 till 75 år. Demografer och statistiker tror också att andelen av befolkningen som är 60 år eller äldre kommer att ha fördubblats till 2050. Om det blir så kommer en fjärdedel av världens äldre – 450 miljoner människor – att bo i Kina. Det här kommer att leda till att Kinas tillväxt kommer att sjunka eller rent av avstanna helt, så säger åtminstone olyckskorparna.
Men det finns en annan bild också. För samtidigt som den kinesiska befolkningen i arbetsför ålder minskar, så stiger också sysselsättningsgraden och produktiviteten hos de som arbetar. Dessutom har de kinesiska myndigheterna, sedan millennieskiftet, satsat stort på äldrevården. Numera har både nationella och lokala myndigheter ett ansvar, enligt lag, att ta hand om den åldrande befolkningen.
Det finns dock fortfarande mycket att göra. Ettbarnspolitiken, som infördes 1979, medför att en enda arbetande person kan tvingas försörja två föräldrar, två morföräldrar och två farföräldrar. Det gäller att skapa ett system för äldrevården, som täcker hela landet, och att satsa på utbildningen för större effektivitet i arbetskraften. En viktig del här är också att skapa ett bättre pensionssystem, som dessutom fungerar likadant i hela landet.
Kina hade tidigare ett riktigt guldläge, ur nationalekonomisk synvinkel. Det började under 70-talet. Kina hade också sin baby boom efter andra världskriget, och när dessa blev vuxna kunde de börja arbeta på fabrikerna. Samtidigt föddes det få barn, som ett resultat av ettbarnspolicyn, och det faktum att stora delar av landet fortfarande var underutvecklade gjorde att den äldre befolkningen inte ökade, eftersom många helt enkelt dog av svält eller fattigdom. Det är naturligtvis välkommet för Kinas medborgare att detta har förändrats, men det medför stora utmaningar för politikerna, inte minst eftersom Kina inte har något utbyggt välfärdssystem.
Slut på smekmånaden?
Perioden då Kina kunde dra nytta av extremt gynnsamma demografiska förutsättningar varade ungefär från 1980 till 2010, och det var under denna tid som Kina blev världens näst största ekonomi. Vad kommer då att hända när Kinas baby boomers går in i 60- och 70-årsåldern? Många fruktar att Kina nu kommer att få sitt eget köttbergsproblem, till viss del orsakat av ettbarnspolitiken.
Ettbarnspolitiken, som inte gäller etniska minoriteter, har på senare år luckrats upp. Numera kan par få tillåtelse att skaffa ett andra barn, men för detta måste man söka ett särskilt tillstånd. Ett villkor är också att någon av föräldrarna saknar syskon. Det går dock trögt att få kinesiska föräldrar att utnyttja denna möjlighet. I maj 2014 hade 271 600 par ansökt om tillstånd att skaffa ett andra barn, av hela 11 miljoner som beräknades ha möjlighet att göra det.
Du som läser detta har kanske lagt märke till att det blir allt vanligare att kläder, skor och olika typer av elektronik är tillverkade i länder som Indien, Indonesien och Vietnam. Det beror på att dessa länder nu upplever den ”gyllene period” som Kina genomgick för 35 år sedan. Mellan 2011 och 2014 minskade den kinesiska arbetsstyrkan med 25 miljoner, vilket är mer än hela Taiwans befolkning.
Det finns dock ett flertal ljuspunkter. Flera industrier flyttar västerut, mot inlandet, där det finns outbildad arbetskraft som kan arbeta i fabrikerna. Detta medför att arbetslösheten sjunker. Än så länge är det alldeles för tidigt att räkna ut Kina.